Ensamheten som gör ont
Jag kände den innan. Men trodde att jag blev av med den.
Känslan som kommer smygandes, som ger ångest och oro.
Känslan som får en att gråta, inte le.
Enamheten...
Den finns där, hela tiden.
Hela tiden måste man kämpa emot det som gör så ont för att inte tappa breppet om denna omvärld.
Även om du är älskad från alla håll. Har folk som ser dig, folk som hör dig är du ändå så ensam.
Det här är ungefär hur jag ibland kan känna, till och från men ganska ofta.
Ja, det är riktigt jobbigt. Det håller en vaken om nätterna och om dagarna.
Jag vet inte om det bara är jag som upplever detta, eller känner rättare sagt. Jag tror det beror ganska mycket på mitt förflutna eller vad jag har gått igenom rättare sagt. Tror inte någon eller visst finns det fler som har gått igenom det jag upplever. Men det är inte många. jag skulle aldrig ens unna min värsta fiende det jag har upplevt eller går igenom. Men ibalnd vill jag att folk ska göra det, uppleva den sortens känslor för att förstå, för att kunna se på mig och se vem jag verkligen är. För det gör mig så ensam. Att ingen ser mig för den jag är...
Även om du känner dig ensam, och ensamheten känns som ett stort svarthål inom dig som slukar allt, så kan jag säga att du inte är den enda personen som känner så, även om just den ensamheten du inte känner är lik någon annans. En dag kommer antagligen din ensamhet ta slut och hålet inom dig försvinna, tills då är det bara att kämpa.
And yeah, random ramblings som du inte behöver läsa eller lyssna på alls x) kände dock att jag vill skriva något.
