maxlarsson

När någon man älskar dör är det svårt att sedan se de som fortfarande lever kvar. De blir till skuggor. Man ser dem alltid som från ögonvrån. De är där, men ändå inte.

För det är så svårt att älska någon annan än den som har dött. För sorgen slukar alla känslor. Kvar blir bara små smulor av omtanke. Inget mer..

Jag kände den innan. Men trodde att jag blev av med den.
Känslan som kommer smygandes, som ger ångest och oro.
Känslan som får en att gråta, inte le.
Enamheten...
Den finns där, hela tiden.
Hela tiden måste man kämpa emot det som gör så ont för att inte tappa breppet om denna omvärld.
Även om du är älskad från alla håll. Har folk som ser dig, folk som hör dig är du ändå så ensam.

Det här är ungefär hur jag ibland kan känna, till och från men ganska ofta.
Ja, det är riktigt jobbigt. Det håller en vaken om nätterna och om dagarna.
Jag vet inte om det bara är jag som upplever detta, eller känner rättare sagt. Jag tror det beror ganska mycket på mitt förflutna eller vad jag har gått igenom rättare sagt. Tror inte någon eller visst finns det fler som har gått igenom det jag upplever. Men det är inte många. jag skulle aldrig ens unna min värsta fiende det jag har upplevt eller går igenom. Men ibalnd vill jag att folk ska göra det, uppleva den sortens känslor för att förstå, för att kunna se på mig och se vem jag verkligen är. För det gör mig så ensam. Att ingen ser mig för den jag är...

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om mina viktproblem.
Men jag glömde berätta en viktig del utöver det. Jag har faktiskt tänkt att skriva den delen nu.
Jag är 165cm Lång, jag väger 50kg. Jag ska egentligen väga runt 56-58kg enligt BMI skalan.
Att jag dessutom har gått ner dessa kilon från 73kg kan vilken person som helst säga att detta är inte normalt. Och nej det är det inte. Vi kallar det för Diganos Okänd. jag går fortfarande ner utan att lyfta ett finger åt det. Givetvis har jag ju sökt hjälp för det. Jag går på prover, och prover och fler prover. 
Men ibland tänker jag på det, ibland tänker jag på vad som kan vara fel, vad som kan hända. Vilka svar jag får på mina prover. Det är jobbigt att gå runt med en sådan ovisshet hela tiden. Det tar på en.
Tänkte även avsluta med att säga att jag kommer nog följa upp med den här kategorin, för dte här är något som pågår just nu. och kommer göra det ett tag...

Jag jobbar jouren just nu och har inte så mycket att göra. Så varför
inte inleda med att skriva ett inlägg i en utav dom nya kategorierna.

Jag tänkte skriva något som jag har förföljt mig hela mitt liv. Något som har plågat mig, fått mig att lida och göra saker jag senare har ångrat. Kan tänkte berätta lite erfarenheter och upplevelse.
För jag tänker berätta om mina vikt och ätstörningar.
Vi går tillbaka 5 år i tiden. Jag har precis börjat 7:an på höstadiet. På denna tiden var jag minst sagt ganska kraftig. Eller vi kan helt enkelt säga fet. För det var precis vad jag var.
Iallafall så har jag börjat i en helt ny klass. Nya ansikten och nya miljöer.
Jag väntade mig något spännande och roligt. Men jag hade så fel.
Jag kommer fortfarande ihåg det. När jag för första gången skulle utforska skolan.
Jag och en kompis till mig gick till skolans bibliotek. Vi gick in igenom den vita dörren
och möttes av ett hav av olika personer. Jag kommer ihåg känslan när vi kommer in, alla vänder sina huvuden mot oss och tittar. Dom stirrar ett par sekunder men vi fortsatte ändå innåt mot hyllorna.
Vi hittar en bänk som vi slår oss ner vid. Där hör jag det. Orden som högg mig som en kniv rakt i ryggen.
''Såg du den feta, äckliga tönten som kom in nyss?''
Dessa orden kommer jag ihåg. Dom fick mig att tänka. Det här är nytt, det här är början på många saker man får hantera i livet. Istället för att göra något åt det. Min vikt så åt jag upp alla slagorden, hånanden och skratt.
Tre år senare står jag på samma plats. I 9:an. Jag är nu Riktigt stor i kroppen.
I tre hela års tid har jag tampats med allt. jag har både gråtit, skolkat från idrotten för att slippa se allas skratt, för att slippa byta om med alla andra. Vissa dagar gick det så långt att jag totalt sket i skolan.
Jag mådde bättre av att stanna hemma. Trodde jag. Men shit vad jobbiga de åren var.

Jag är nu 16år fyllda. Jag ska börja gymnasiet. Det är nu som hela min värld vändes upochner.
Det är nu jag får ätstörningar som fortfarande sitter kvar, långt in i själen.
Jag tror inte jag kommer bli riktigt frisk. Men jag tänker ändå berätta jobbiga bitar av detta ämnet.
När jag nu började mitt första läsår, av mina sista vet jag inte vad som riktigt gick fel.
Jag började ersätta måltider. Med kaffe och ciggaretter.
Jag började med ''matuppehåll''. Jag åt inte på flera dagar vilket ledde till att jag heller inte mådde så bra.
Men det tyngsta jag har gjort tänker jag berätta nu.
Jag har precis ätit, jag är själv hemma. Då slår det mig. Det mest idiotiska jag någonsin gjort.
Jag går in i duschen, vrider på kranen och känner hur det varma vattnet och känner hur det rinner längs kroppen.
Jag tar mitt pekfinger och långfinger, Jag rätar ut dom och trycker ner dom i halsen tills det oundvikliga kommer.
Jag kräks, Jag kräks upp en hel måltid. När jag tömt hela mitt maginnehåll ner i avloppet i duschen gråter jag.
Jag gråter för att jag är så svag men samtidigt är jag välmående. Jag kände mig så smal.
Detta är nog bland det farligaste jag har gjort. jag har gjort det ett par gånger efter den första gången.
För efter varje gång har jag fått samma välmående känsla inombords..

Här sitter jag, 20kg lättare och smal två år senare och skriver om detta.
Jag tror inte folk riktigt vet hur mycket dom bryter ner en person genom att tära på självförtroendet.
För det här har verkligen satt sina spår efter att ha pågått under flera år.
Nu har jag nått min idealvikt och mår ganska bra faktiskt. Men det sitter kvar där inne. Långt inne sitter allt kvar..