maxlarsson

Jag jobbar jouren just nu och har inte så mycket att göra. Så varför
inte inleda med att skriva ett inlägg i en utav dom nya kategorierna.

Jag tänkte skriva något som jag har förföljt mig hela mitt liv. Något som har plågat mig, fått mig att lida och göra saker jag senare har ångrat. Kan tänkte berätta lite erfarenheter och upplevelse.
För jag tänker berätta om mina vikt och ätstörningar.
Vi går tillbaka 5 år i tiden. Jag har precis börjat 7:an på höstadiet. På denna tiden var jag minst sagt ganska kraftig. Eller vi kan helt enkelt säga fet. För det var precis vad jag var.
Iallafall så har jag börjat i en helt ny klass. Nya ansikten och nya miljöer.
Jag väntade mig något spännande och roligt. Men jag hade så fel.
Jag kommer fortfarande ihåg det. När jag för första gången skulle utforska skolan.
Jag och en kompis till mig gick till skolans bibliotek. Vi gick in igenom den vita dörren
och möttes av ett hav av olika personer. Jag kommer ihåg känslan när vi kommer in, alla vänder sina huvuden mot oss och tittar. Dom stirrar ett par sekunder men vi fortsatte ändå innåt mot hyllorna.
Vi hittar en bänk som vi slår oss ner vid. Där hör jag det. Orden som högg mig som en kniv rakt i ryggen.
''Såg du den feta, äckliga tönten som kom in nyss?''
Dessa orden kommer jag ihåg. Dom fick mig att tänka. Det här är nytt, det här är början på många saker man får hantera i livet. Istället för att göra något åt det. Min vikt så åt jag upp alla slagorden, hånanden och skratt.
Tre år senare står jag på samma plats. I 9:an. Jag är nu Riktigt stor i kroppen.
I tre hela års tid har jag tampats med allt. jag har både gråtit, skolkat från idrotten för att slippa se allas skratt, för att slippa byta om med alla andra. Vissa dagar gick det så långt att jag totalt sket i skolan.
Jag mådde bättre av att stanna hemma. Trodde jag. Men shit vad jobbiga de åren var.

Jag är nu 16år fyllda. Jag ska börja gymnasiet. Det är nu som hela min värld vändes upochner.
Det är nu jag får ätstörningar som fortfarande sitter kvar, långt in i själen.
Jag tror inte jag kommer bli riktigt frisk. Men jag tänker ändå berätta jobbiga bitar av detta ämnet.
När jag nu började mitt första läsår, av mina sista vet jag inte vad som riktigt gick fel.
Jag började ersätta måltider. Med kaffe och ciggaretter.
Jag började med ''matuppehåll''. Jag åt inte på flera dagar vilket ledde till att jag heller inte mådde så bra.
Men det tyngsta jag har gjort tänker jag berätta nu.
Jag har precis ätit, jag är själv hemma. Då slår det mig. Det mest idiotiska jag någonsin gjort.
Jag går in i duschen, vrider på kranen och känner hur det varma vattnet och känner hur det rinner längs kroppen.
Jag tar mitt pekfinger och långfinger, Jag rätar ut dom och trycker ner dom i halsen tills det oundvikliga kommer.
Jag kräks, Jag kräks upp en hel måltid. När jag tömt hela mitt maginnehåll ner i avloppet i duschen gråter jag.
Jag gråter för att jag är så svag men samtidigt är jag välmående. Jag kände mig så smal.
Detta är nog bland det farligaste jag har gjort. jag har gjort det ett par gånger efter den första gången.
För efter varje gång har jag fått samma välmående känsla inombords..

Här sitter jag, 20kg lättare och smal två år senare och skriver om detta.
Jag tror inte folk riktigt vet hur mycket dom bryter ner en person genom att tära på självförtroendet.
För det här har verkligen satt sina spår efter att ha pågått under flera år.
Nu har jag nått min idealvikt och mår ganska bra faktiskt. Men det sitter kvar där inne. Långt inne sitter allt kvar..