maxlarsson

En bakfull, träningsvärks värkade Max åkte till IKEA för att köpa ny säng.
Om man får pris i att springa igenom IKEAs alla plan på så kort tid som möjligt och få så många varor som möjligt har jag vunnit det, tillsammas med mamma. För med värkande kropp, bakfyllemage som enligt mig är värre än kvinnors mensvärk, åkte jag dit mot alla mina odds . och jag är så nöjd med den nya sängen att det spelar ingen roll att jag nästintill höll på att rammla ihop på lampavdelningen.

Nu lyssnar jag på pang prego på högsta volym, röker ciggaretter och tänker inte resa mig ur sängen på ett bra tag. ungefär tills snön har försvunnit :)

Inatt har jag dragit i mig en halv flaska hostmedicin, rökt på tok för många ciggaretter och tittar på alldeles för många serier. Med andra ord är jag sjuk. Har nästintill hostat upp mina lungor och nästan tappat rösten.
Kanske man får betala förhelgens bravader som bestod utav en helgalen fredagkväll på Köket, eller svarttaxin i lördags. vem vet..
Nu ska jag dra mig upp ur sängen, klä på mig något och åka in till stan en runda.

När någon man älskar dör är det svårt att sedan se de som fortfarande lever kvar. De blir till skuggor. Man ser dem alltid som från ögonvrån. De är där, men ändå inte.

För det är så svårt att älska någon annan än den som har dött. För sorgen slukar alla känslor. Kvar blir bara små smulor av omtanke. Inget mer..

Ser att jag inte har varit så produktiv här. Lite synd att bloggen ska halka efter. Har bara inte hunnit uppdatera helt enkelt. har varit runt på alla möjliga håll och kanter denna veckan. Ikväll tar jag det lugnt för första gången på länge. Lite rastlös blir man..
Tror inte jag kommer hinna uppdatera heller på ett litet tag, har en del jag ska göra nu i helgen. Fyllechaffis, flytt och annat smått och gott står på schemat. Men jag ska försöka slänga in lite på måndag kväll om jag har tur..


''Se yourself in the mirror. what do they se?''

Jag kände den innan. Men trodde att jag blev av med den.
Känslan som kommer smygandes, som ger ångest och oro.
Känslan som får en att gråta, inte le.
Enamheten...
Den finns där, hela tiden.
Hela tiden måste man kämpa emot det som gör så ont för att inte tappa breppet om denna omvärld.
Även om du är älskad från alla håll. Har folk som ser dig, folk som hör dig är du ändå så ensam.

Det här är ungefär hur jag ibland kan känna, till och från men ganska ofta.
Ja, det är riktigt jobbigt. Det håller en vaken om nätterna och om dagarna.
Jag vet inte om det bara är jag som upplever detta, eller känner rättare sagt. Jag tror det beror ganska mycket på mitt förflutna eller vad jag har gått igenom rättare sagt. Tror inte någon eller visst finns det fler som har gått igenom det jag upplever. Men det är inte många. jag skulle aldrig ens unna min värsta fiende det jag har upplevt eller går igenom. Men ibalnd vill jag att folk ska göra det, uppleva den sortens känslor för att förstå, för att kunna se på mig och se vem jag verkligen är. För det gör mig så ensam. Att ingen ser mig för den jag är...

Ni läste rätt. Numera kör jag runt i en röd liten kia. Lite småful men har sin charm.
Har inte så mycket mer att skriva, vilket är ganska synd. Men dte har verkligen inte hänt något  roligt på senaste tiden, delvis skyller jag på Ljungby.  Annars mig själv. Har inte direkt gjort någon krafansträngning.
Nu ska jag åka in till stan en runda :)

Höll på att krocka i förgår blir det?, eller ja. Det var det.
Änglavakt eller skicklighet, har ingen aning men nära var det iaf.
Sidokrock med en lastbil i 110km/h är nog inte var jag strävar efter.

Nog om det, jag har även under de senaste dagarna glömt bort att skryta eller som jag kallar det. berätta att även jag har beställt en fin Iphone 4. Lycka i en liten låda när den kommer på posten.
Tiden räcker inte till. Hinner inte skriva mer. Ska nämligen in till sjukhuset på prover igen..

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om mina viktproblem.
Men jag glömde berätta en viktig del utöver det. Jag har faktiskt tänkt att skriva den delen nu.
Jag är 165cm Lång, jag väger 50kg. Jag ska egentligen väga runt 56-58kg enligt BMI skalan.
Att jag dessutom har gått ner dessa kilon från 73kg kan vilken person som helst säga att detta är inte normalt. Och nej det är det inte. Vi kallar det för Diganos Okänd. jag går fortfarande ner utan att lyfta ett finger åt det. Givetvis har jag ju sökt hjälp för det. Jag går på prover, och prover och fler prover. 
Men ibland tänker jag på det, ibland tänker jag på vad som kan vara fel, vad som kan hända. Vilka svar jag får på mina prover. Det är jobbigt att gå runt med en sådan ovisshet hela tiden. Det tar på en.
Tänkte även avsluta med att säga att jag kommer nog följa upp med den här kategorin, för dte här är något som pågår just nu. och kommer göra det ett tag...

Det luktar skåp, korridorer, lärare och matsal. Tillbaka till skolan och jag är så glad, eller inte.
Shit vilken ångest man kan ha inom sig, ett år kvar. Det här ska nog gå..
Nu ska jag rasta hundarna, duscha, väcka Filip och åka in till stan.

Vilken helg!, Hinner bara komma hem sen blev det krogen med syster och Anna. Riktigt trevlig! Igår jobbade jag, caterade bröllop och kom hem någon gång inatt. Först nu har jag kunnat sätta mig ner och pusta ut...
men snart ska jag in till kära Emelie som jag inte har träffat på evigheter..

Så här känner jag mig just nu..