maxlarsson

Kom hem till stockholm i måndags kväll. sedan har jag sprungit runt på diverse arbetsintervjuer runt om och har nu fått ett jobb här uppe. det känns faktiskt otroligt bra, men ändå lite skrämmande.

Nu är detta bara en visstidsanställning med goda möjligheter till förlängning efter sommaren.

Men änd då är jag så otroligt rädd inombords. Det känns skönt att det rullar på och att jag nu har lyckats med det jag trodde, precis som alla andra, var omöjligt. Men nu häder det.

Imorgon åker jag hem, men jag kommer tillbaka hit till Familjen i Vårstad om inte mindre än två veckor kanske för att börja jobba en vecka, sedan åka hem igen för att ta studenten, sen åker jag upp hit. för att spendera hela min sommar med jobb och diverse annat.

Det jag mest kommer sakna är min familj och nära vänner. det känns inte alls lika roligt som jag trodde, kommer ihåg sommaren i smögen. hur ensam jag faktiskt kände mig. Även om jag hade Malin, Mange och Livan vid min sida.

Den här gången är det lite annorlunda. Nu ska jag flytta upp till mitt andra hem. Hem till Faster, Eddie och mina små kusiner. Dom har verkligen varit som en andra familj till mig när jag varit här uppe. Och denna veckan har varit otroligt rolig och jag gråter nästan lite över hur snälla dom är mot mig.

Jag hoppas från hela mitt hjärta att mamma flyttar upp hit, med familjen. jag vill inget annat än att dom gör det. Det hade betytt allt för mig. och lite till.

Söndagar. och ångesten över att det snart är ny vecka.

Men jag är faktiskt på bra humör, här sitter jag i sängen med musiken som bakrundsljud och njuter lite smått.

om en vecka åker jag hem till Stockholm och träffar alla underbara människor,  och sist men inte minst

ska jag gå på mina arbetsintervjuer. Student och snart så flyttar jag äntligen hem på heltid!

Och min  vecka ser faktiskt ganska lovande ut med skola och jobb mot helgens slut och början av påsken.

så den här veckan kommer flyga fram. och jag med, av lycka!

Övrigt har helgen varit otroligt lugn. Jobbade ett par timmar i fredags natt och igår var jag hos pappa på lite kalasande med tårta och vin. Idag har jag inte gjort så värst mycket mer än att jag provlackade en del på bilen för att se om resultat blev bra. och jag är fruktansvärt nöjd över hur det blev. För att vara i den prisklassen.

Duschen är väldigt inbjudande nu, sen ska jag lyssna på något avsnitt av pang prego tills jag somnar.

Imorgon ska jag köra lastbil mestadels av dagen, för att hålla kunskaperna uppe och kanske, kanske äntligen

lyckas med att vara först med att kunna prata med en utbränd människa till lärare. Fun!

Likt ett tåg på sin färd igenom ett land, har jag på min egna färd denna vintern levt, lärt och sett nya saker.

Saker som kommer förändra min tillvaro.

Jag sitter nu på vårkanten i mitt fönster och funderar på tillvaron runtomkring mig, hur den ser ut och framförallt varför den ser ut som den gör.

Jag drar ett bloss från cigaretten, tar en klunk kaffe och trallar fingrarna över tangentbordet.

Det är i detta ögonblicket jag inser att mina dagar är räknade här i de småländska skogarna.

Min trygghet sedan tidig tonår, min fristad från verkligheten är nu såld. Mammas gård har sålts och en flytt kommer krypande upp, men det är inte en flytt in till staden som skrämmer mig.

Utan att om mindre än ett halvår så har jag mer eller mindre flyttat från denna lilla lagomstad med trygghet och gemensamskap, till något aningen okänt och spännande.

Jag flyttar hem. Hem till Stockholm.

Låter mina tankar vandra iväg och leker med drömmarna. Det här är något jag har velat göra sedan flera år tillbaka, men aldrig trott att det skulle hända.

Framför mig ser jag ett par anhalter innan jag kliver av på den sista anhalten.

Nästa stopp på vägen mot min lycka är hemma i stockholm.  Där arbetsintervjuer och lägenhetsvisningar stor på agendan.

Den andra är att efter alla mina år i skolan, äntligen för sista gången lämna den bakom mig och aldrig mer återvända. Studenten kommer upp på schemat. Men inte bara denna underbart sköna känsla strider inom mig.

Ljungbys gränser, De jag i samband med min sista skoldag ska lämna bakom mig och resa igenom halva svergie till det hem jag valt, det strider med goda och dåliga känslor.

Men vad är ett liv värt om man inte tar chanser?